Landets första asfalt lades i Stockholm år 1876. Sedan dess har vi blivit allt mer bortskämda med vägar som är lätta att färdas långt på. Skönt, eller hur?
“Vi följer vägens vita band mot ljusa äventyr”. Visst låter det härligt. Det är en strof ur en sångtext som skrevs 1933. Det var inte mer än 57 år efter att den första asfalten lades i Stockholm och inte mer än ett årtionde efter att det började bli vanligt att använda vita vägmarkeringar för att skapa en säkrare trafikmiljö.
Asfaltering har verkligen lagt grunden för att vi blivit mer rörliga. Det, och bilarnas utveckling förstås. Innan det började bli vanligt att var man hade sin egen bil så fanns det inte så stort behov av asfaltering. Häst och kärra gick lika bra att framföra på grusväg. Men så tog man sig inte särskilt långt heller förstås.
Var tacksam för att det finns asfalt
Idag är det vanligare med asfaltsvägar än med grusvägar, åtminstone i tätbefolkade områden. Idag tänker vi sällan på vilken skillnad detta material har gjort för vårt resande. Om vi någon gång blir tvungna att köra en lite längre sträcka på en grusväg så känns det riktigt besvärligt. För att inte tala om hur smutsig bilen blir av det.
När grusvägen tar slut och man kommer upp på en asfaltsväg igen, det är vid det tillfället som man känner sig tacksam gentemot asfaltsläggarna. Vi har mycket att tacka dem för. Det borde vi göra lite oftare.